Igår var vi på en fantastisk utflykt. Vi besökte en by som är helt byggd på vatten. Husen är byggda på pålar som du ser på bilden. Byn är 300 år gammal. Vattnet består av en stor sjö som är över 200 km2. I denna by bor det ca 35000 människor. Nej, jag skrev inte fel, trettiofem tusen! 😳 Här finns allting. Skolor, kyrkor, sjukhus, fotbollsplan(!), grisar och kor! De tar sand från botten och bygger öar. Sjön är bara 2 meter djup men vattennivån höjs med en meter under regnperioden. Den gränsar till Nigeria och rinner ut i havet.
Så här bor man. Varje familj har sitt eget hus och sin egen kanot. Största sysselsättningen är fiske. Det finns lite olika sorters fisk och även krabbor. Männen fiskar och kvinnorna säljer fisken i utkanten av staden Cotonou. Man lägger fisken i burar i vattnet för att hålla den levande tills den ska säljas.
När barn är 6 år så har de lärt sig att simma och kan paddla sin egen kanot. Alla barn går i skola. Lärarna kommer från Cotonou. Man lever alltså inte isolerat utan reser regelbundet till stan för att köpa och sälja saker.
Vår guide bodde i byn och drev det här hotellet som du ser på bilden. Vi fick gå i land och besöka det. Det var verkligen jättefint. Rent och fint och TV i lobbyn. Vi köpte en kall Cola och funderade på att semestra där nån gång... 😉
För det här fina rummet fick man betala 5000 xof/natt, vilket är ca 80 SEK. Värt! 😊
Elen som finns i hela byn får man från solceller. Så bra! Grön el! Vi hade också mobiltäckning där!
Man har djupborrat brunnar för färskvatten och hade också nån form av fungerande avloppssystem. Fråga mig inte hur det fungerar! På hotellet var det vanliga toastolar med vattenspolning! Här nedan ser du kön till en vattenkran!
Barnen ropar "javo" efter oss vilket betyder vita. De skrattade och var glada ända tills vi tog fram kameran. De ville inte att man tog bilder på dem. Då kunde de bli arga.
Jag hade en go känsla under och efter turen. Det kändes inte som att dessa människor var olyckliga och fattiga. De svälter inte och har allt de behöver. Det verkar vara ett välordnat samhälle. Olika religioner lever sida vid sida. Vi såg både flera olika kyrkor och en moské. Jag fylldes konstigt nog av någon form av hopp. Innan kändes det konstigt att sätta sig i en båt som skulle föra oss mellan människors hus för att jag skulle titta på dem. Men som sagt, känslan efter var mest hoppfull. Jag är inte säker på att det var helt logiskt men oavsett en go känsla. Man kan ju undra vilka som är mest lyckliga, vi svenskar som aldrig är nöjda, eller dessa människor. Vet inte...
Detta var allt för nu. Ses snart igen, hoppas jag.
