Uffe och Bettans friår

Ja då är det söndag kväll, sista dagen på mitt friår! Det är Bettan som skriver. Uffe är ledig några veckor till. Imorgon 07.15 börjar jag jobba igen! Hur fort kan ett år gå egentligen?

Jag tänkte mig att göra ett försök att sammanfatta vårt friår. Detta år som vi hade gått och drömt om i flera år innan. Hur blev det egentligen? Vi har fått så många trevliga samtal och frågor. Många har undrat om det blev som vi planerat. Sannningen är nog den att vi hade inte planerat så mycket. Visst fanns det några större saker som vi ville göra och det tycker jag nog vi har gjort. Men annars blir sällan livet som man planerar. Saker dyker upp i livet och ofta är det bara att hänga med. Man kan inte alltid välja att göra det man helst vill, även om min uppfattning är att det alltid finns någon form av val. Så, nej helt som vi planerat blev inte året, men inte sämre heller.

En person frågade hur jag har förändrats under året! Oj vilken viktig och rannsakande fråga! Först tänkte jag att jag är precis den samma, men min man påminde mig om att det är jag inte alls. En del saker har faktiskt hänt som har förändrat mig, tror jag. Jag hoppas det är till det bättre. Vi ville ju hoppa av ekorrhjulet och visa att det går att vara ledig. Vi har bevisat att det går och detta har förändrat mycket av vårt sätt att tänka. 

Det här kan bli ett långt inlägg. Jag hoppas att någon orkar läsa till slut. Om inte, så skriver jag för att knyta ihop min egen säck. Har du redan tröttnat så blir jag inte ledsen!

Mitt friår började 8 juli 2016, då Citytandläkarna stängde igen kliniken för semester. Vi åkte direkt till Frillesås och hade kanonväder. Friåret kunde inte startat bättre!

Dagen efter fyllde jag 50 år. Detta firades bland annat genom att hela familjen, numera kallad "Team Lewin", sprang Varbergsloppet till min ära! (10 km) Vilken 50-årsdag! Alla sprang i mål och givetvis var vi klädda i gult!

Uffe jobbade resten av sommaren. Han var bara ledig denna första veckan. Så för min del blev det bland annat matpersonal på ett par av kyrkans läger och lite annat smått och gott. Men vi hann också med lite utflykter med våra fina föräldrar.

Ja Uffe kommer aldrig glömma Lotta på Liseberg. Många, många hörde honom vissla "Bofinken Knut" i direktsändning. Oj vilket tjat det varit om detta hela året!

Lyckligast i hela världen!!!

Och sen bakades och bakades det och bakades det tårtor och cupcakes i massor. Sommaren skulle ju nämligen avslutas med två bröllop i familjen! Den 20 augusti stod vår vackra dotter brud i Ljushults kyrka. Vigselförrättare var självaste fadern som även lämnade över henne till hennes fina Andreas!

Blott tre veckor efter körde vi bröllop igen. Tur att jag hade friår! Och tur att det är sååå roligt att gifta bort barnen! Nu hade också Uffe slutat jobba så det var bra taiming.

Vi är så glada att de är lyckliga och har funnit så fina livskamrater. 

Här har vi Jonathan och hans vackra fru Mirjam:

Efter detta var vi rätt trötta. Även om båda paren hade planerat allt i detalj så krävs det lite ansträngning av mamma och pappa. Mitt i stressen inför Jonte o Mirres bröllop så lyckades Uffe dagen innan boka en två veckors resa till Mallorca. En vecka efter bröllopet drog vi. Det blev en helt underbar semester i den lilla byn Betlem där vägen tog slut. Inga hotellkomplex på mils avstånd. Vi fick låna en lägenhet av goda vänner. Så tacksamma! Detta var precis vad vi behövde. Vi vandrade och badade på ensliga stränder. Här kommer några bilder.

Hisnande vyer på alla sätt. Vi älskade Mallorca.

När vi kom hem så var det bara en månad kvar till det stora äventyret. Vi skulle åka till Benin i västra Afrika och volontära på skeppet Africa Mercy. Tiden till avfärd gick till förberedelser på olika sätt. Det skulle vaccineras och tecknas försäkringar. Mercyships krävde en hel massa att sätta sig i för att vi skulle godkännas. Samtidigt blev Uffes pappa allvarligt sjuk. Han hade fått en hjärntumör tidigare under året och blev hastigt sämre. Vi var oroliga att vi inte skulle komma iväg eller att vi skulle bli tvungna att lämna skeppet. Men till slut den 28 oktober kom vi iväg. Uffes pappa levde ända till april detta året, då han fick avsluta sitt liv med sin hand i sonens. Fint!

Innan vi reste ordnade team Lewin en helg för att ta adjö av sina föräldrar. Åh vad jag älskar detta team även om vi förlorade femkampen grovt...

Du som har följt oss här vet att vi försökte blogga ganska regelbundet från Afrika. Det fanns nästan obegränsat att skriva och visa i bilder. Så svårt att berätta om starka upplevelser för någon annan, men det är underbart för oss att gå tillbaka och läsa. Det blev 12 veckor ombord på skeppet där Uffe arbetade som operationssjuksköterska och jag som tandsköterska. Jag kommer inte gå närmare in på detta här eftersom vi skrivit så mycket innan. Det blev oavsett en oförglömlig upplevelse och erfarenhet. Vi är så tacksamma att vi fick chansen att betjäna de fattigaste med båda våra professioner. Här nedan kommer några bilder.

Ja detta var det största som hände under friåret, vår tid i Afrika. Vi är väldigt stolta över organisationen och har fått flera tillfällen att berätta om vår erfarenhet i olika sammanhang. I höst väntar ytterligare några tillfällen då vi ska få visa bilder och berätta. Det är så skönt att kunna säga att Mercyships håller vad de lovar på hemsidan. Vi var med och förvandlade liv. Varje krona som skänks går till att hjälpa dem som annars inte hade haft någon möjlighet att få vård. I detta nu är skeppet på väg till Kamerun där det ska ligga för ankare från september till juni. Många många kommer också där att få hjälp. 

23 januari landade vi på Landvetter igen. Resten av friåret får jag skriva om en annan dag. Nu måste jag tänka på att sova så jag är pigg imorgon, min första arbetsdag på över 13 månader. Pirrigt! Undrar om jag kommer kunna sova något alls...