Nu är första veckan på jobbet avklarad. Efter att ha varit ledig ett helt år så har jag nu jobbat fem dagar. Jag måste erkänna att jag var lite orolig att det skulle bli jobbigt. Bara att kliva upp senast 06.00 varje dag efter att i ett års tid ha unnat sig lååånga frukostar i lugn o ro, blev ju en omställning. Men oj vad kul jag har haft! Jag tror på riktigt att jag har världens bästa arbetskompisar. Vi har skrattat och kramats hela veckan. Alla har hjälpt den "nya" osäkra tandsköterskan tillrätta och jag har njutit av att ha ett sånt bra jobb att komma tillbaka till. Jag är mycket tacksam! Här är bästa gänget!
Då ska vi se om jag kan lyckas knyta ihop mitt friår till slut. Jag avslutade förra inlägget med att DU DUGER! Du har väl inte glömt det? Jag tar i alla fall med mig det till resten av mitt liv. Oavsett om och när jag kommer misslyckas så duger jag därför att jag är jag.
Efter retreaten tillbringade vi tre veckor på världens vackraste sommargård, Sjöbonäs. Det är vår församling som äger den och vi älskar det stället. Vi var vaktmästare där och fick vakna och somna precis vid sjökanten varje dag. Så underbart!
Våren sjöngs, talades och eldades traditionsenligt in på Valborg. Många var samlade därute. Mycket trevligt!
Efter Valborgshelgen så var det lite lugnare och vi hann inviga kajakerna. Det är ett fantastiskt sätt att färdas på, så rofyllt.
I slutet av maj hade vi bokat in en resa till Skottland. Vi packade ner regnjacka och förberedde oss på en blöt vecka. Men vi hade grym tur och det var högsommarvärme den veckan när vi var där. Vilket vackert land! Böljande landskap med gamla stenhus som ser ut som slott men där folk faktiskt bor. Vi hyrde en bil och körde runt i landet och vandrade mycket. Skottland kan rekommenderas! Det levererade!
Vi avslutade veckan med att springa ett halvmarathon i Edinburgh. Start 08.00 söndag morgon! Inte helt lätt att få i sig frukost så tidigt men vi lyckades och loppet var en väldigt trevlig upplevelse.
Glada löpare med medalj runt halsen!
Den första juni flyttade Hamid in i vårt hem och liv! Han är en jättefin kille från Afghanistan, uppvuxen i Iran och kom till Sverige 2015. Eftersom han fyllde 18 den 1 juni så fick han inte bo kvar på sitt boende utan behövde nånstans att bo ett par veckor tills skolan slutade så att han kunde gå klart terminen. Vi som har haft inneboende hela vårt friår, vilka nu hade flyttat ut, tänkte att vi har ju plats. Vi trodde det skulle handla om två veckor men när vi efter de båda veckorna kom till det boende som han var hänvisad till, så var alla sängar upptagna i det rum han skulle bo. Ingen personal fanns att fråga och vi bröt ihop. Han skull behöva sova på golvet! Vi tog med honom hem igen. Han bor fortfarande kvar. Det går bra. Han är väldigt hjälpsam och trevlig och har skött vårt hem exemplariskt när vi har varit borta på semester. Här är han körandes båt på Sjöbonäs:
Här har han lagat mat till Jonathan och Mirjam:
Tänk så det kan bli, plötsligt hade vi en tonåring igen!
Den 5 juni tog Rebecka, vår fina dotter, examen efter tre år på personalvetarprogrammet. Vi hyllar henne som kämpat och rest till Göteborg hela denna tid och jobbat extra på Ica för att slippa ta studielån. Vi är mycket stolta föräldrar. I oktober ska hon och jag gå på Whitney-konsert för att fira. Vi kanske klär upp oss lite bättre tills dess.
Hela midsommarveckan tillbringade Uffe och jag på Pingströrelsens stora årskonferens, Nyhemsveckan. Vi hade vår husvagn där och hade verkligen en fin tid tillsammans med många olika vänner.
Nu var det sommar och friåret började närma sig sitt slut. Jag undrade och fick också frågan väldigt ofta, när ångesten skulle komma. Men det kändes faktiskt spännande att få börja jobba igen. Uffe jobbade en dag i juli och hade hur kul som helst! Den 17 juli reste vi norrut med vår husvagn och fjällvandrade som vi har skrivit om här nyss. En fantastisk semester som vi är så glada att vi fick göra. En bild får jag ändå unna mig...
Det mesta av de två sista veckorna på mitt friår tillbringade vi med att hjälpa Rebecka och Andreas att renovera sin nya lägenhet. Det var dammigt, svettigt, målarfärg överallt men väldigt roligt! Vilket lyft det blev. Och nu har de lärt sig att spackla, måla och lägga golv. Lärdom för livet! Här är vi stolta, Hamid och jag, efter att ha monterat upp deras gardrobsinredning.
En dag fick vi fint besök i form av en familj från Holland. Pappan är operationssjuksköterska och arbetade med Uffe på Mercyships i Benin under tre veckor. De var i Sverige på semester. Barnen fick välja på att gå på Borås djurpark eller att fiska på Sjöbonäs. De valde Sjöbonäs!
Det gick bra! Efter fem minuter fick han den här fina gäddan på kroken! Det blev en fin dags gemenskap med nya vänner. Bara en efffekt av vår volontärperiod i Afrika!
Nu är som sagt mitt friår slut. Jag har här gjort ett försök att sammanfatta lite vad vi har gjort. Det känns lite fattigt, inte vad vi gjort, men att skriva om det. Det är så mycket mer än resor och händelser. Så mycket som inte kan beskrivas så att andra förstår. Vi hade drömt om det här friåret i flera år innan det blev verklighet. Vi hade amorterat och sparat väldigt målmedvetet och hade denna dröm framför ögonen att göra något annorlunda. Att visa att det går att leva utan inkomst. Nu känns det lite snöpligt nästan, att det redan är slut. Visst visste vi att det skulle gå fort. Livet gör ju det! Som bilden nedan visar.
Den är tagen för 20 år sedan men det känns som igår. Rebecka var 5 år och Jonathan 4. Uffe och jag var unga och snygga!!!
Livet rusar iväg. Därför är det viktigt att ta vara på det. Låt inte livet bara rulla på. Fråga dig vad du vill få ut av det. Eller ännu hellre, fråga dig vad du kan bidra med till denna sjuka värld. Vi funderade på om det vid 50 års ålder endast är att arbeta 15 år till för att längta efter pensionen. Vi har sett att livet är mer än det. Att ta ledigt ett år var en fantastisk erfarenhet på alla sätt. Det skulle jag unna alla som har möjlighet. Många har sagt att det skulle vi aldrig kunna göra. Men jag tror att många kan göra det. Vi är inga höginkomsttagare. Vi har heller ingen extremt låg månadskostnad på vårt boende. Jag tror att det handlar om prioritering, enbart. Vill man så kan man, som så mycket annat i livet. Sen tror jag inte alla vill eller ska ta ett friår. Men jag är extremt tacksam till att vi fick denna möjlighet och ångrar ingenting!
Uffe kommer nog ha en liten avrundning här när han börjar jobba i början av september. Då kommer vi avsluta bloggen. Men jag vill ändå tacka alla er som följt oss och för all uppmuntran och kärlek. Det betyder mer än ni anar. Friår eller inte, kärlek från familj och vänner är ändå det som består. Och jag vet vem som är kärlekens ursprung, ja kärleken själv...
Kram Bettan
1 kommentarer
NORRSKEN EMMA
20 Aug 2017 10:02
åh va kul att paddla kajak =)
ha en toppen dag
kramizz
Kommentera